Det finns ett ordspråk som lyder ”Ingen blir profet i sin egen hemstad” och kanske kan det vara en del av förklaringen till varför så få i Högsby med omnejd känner till den talangfulla bildhuggaren Carl Petersson som föddes i Frövi 1877.
– Carl var mer känd för sin vackra träkonst bland det välbeställda folket i Sveriges större städer än på hemmaplan och därför vill vi genom en konstutställning uppmärksamma och hylla Carl som den lokala kulturskatt han var, säger Carls barnbarnsbarn Torbjörn Carlreus som tillsammans med Björn Garpenstedt anordnar utställningen i Högsby Missionshus under Kristi Himmelfärdshelgen.
Sedan barnsben ägnade Carl all sin lediga tid till att rita, såga och tälja. Under sitt yrkesliv snidade han ornament som prydde de möbler hans bröder tillverkade i Högsby Möbelfabrik och på sin fritid skulpterade han även olika figurer och reliefer. Han beskrevs som en mycket intelligent, social, nyfiken och mångsidig man som satte yrkesstoltheten framför ära och berömmelse.
– Min gammelmorfar hämtade inspiration från de bibliska berättelserna men även från de storslagna grekiska gudasagorna och de fornnordiska historierna, säger Torbjörn. Många av hans verk beskriver också med stor vördnad och respekt det samtida vardagslivet för gemene man och det tycker jag är väldigt fint. Att han kunde se och ville lyfta fram det mäktiga som bor i det enkla. Hans samtidsskildringar målades upp på reliefer med motiv av bönder som sådde, plöjde och skördade eller en skogsarbetare som bar på sin yxa. Hans verk var som en berättelse med ett syfte och det var alltid fokus på människan och livet hon levde.
Carl ägnade sig inte åt någon masstillverkning men fick en hel del beställningsjobb från både kyrkor och privatpersoner.
– Många uppskattade och insåg Carls talang och han blev till exempel ombedd att ersätta en skulptur som blivit stulen från ett altarskåp byggt på 1500-talet. Carl accepterade aldrig uppdrag som inte linjerade med hans yrkesstolthet och när han väl antog en uppgift gjorde han sitt yttersta för att leverera en välgjord produkt. Han var djupt präglad av Jantelagen och noga med att inte framhäva sig själv som någon särskild utan var nöjd med att vara en hårt arbetande man som satte en ära i att göra sitt bästa, säger Torbjörn.
– Ett exempel på Carls anspråkslöshet var när han blev tilldelad en silvermedalj för ett av sina tidiga verk som var med på en konstutställning, berättar Björn. De flesta hade säkert gett medaljen en hedersplats i hemmet så att alla kunde beskåda den men Carl hämtade inte ens ut sin utmärkelse. Han visste att han var en duktig bildhuggare som la ner sin själ i det han skapade och den övertygelsen räckte som bekräftelse för honom.
Trots att Carl aldrig gav sig ut på några utställningsturnéer, då kunde ju någon få för sig att man var skrytsam, så spred sig hans goda renommé från kund till kund. Beställningsuppdragen ökade och hans konst syntes allt oftare hemma hos de mer välkända familjerna i kommunen men även hos högt uppsatta direktörer i Stockholm, Uppsala och Linköping.
– Till viss del blev Carl uppskattad av sin samtid men sedan dess har hans namn fallit i glömska och i dag är det få som minns den allmänbildade och ödmjuka konstnären från Frövi. Jag och Björn vill att Högsby ska få återupptäcka Carl och därför kommer vi tillsammans med en engagerad grupp anordna en konstutställning där besökarna får bekanta sig med några av Carls många verk. Carl tjänade aldrig några stora pengar på sitt hantverk och ekonomisk vinning var heller aldrig någon drivkraft för honom men vi tycker att hans namn och konst förtjänar att lyftas och uppmärksammas. Under Kristi Himmelsfärdshelgen hälsar vi alla varmt välkomna till konstutställningen i Högsby Missionshus och hoppas att många vill lära känna bildhuggaren Carl Petersson lite bättre, säger Torbjörn avslutningsvis.
Text: Nina Sabel. Foto: Privat
Min morfar och hans pappa bildhuggaren Carl Petersson
När jag var liten var det helt naturligt för att inte säga självklart att vi, mamma och pappa jag och kanske några av mina fyra systrar åkte till Högsby nästan varje helg. Vi åkte från Svalliden i Oskarshamn till Frövi i Högsby, närmare bestämt Skulptörvägen 8. Detta gjorde vi för att min mamma hade väldigt stor omsorg om sin pappa Gustaf som blev änkling alldeles för tidigt.
Hos morfar vilade ett lugn som nästan fick tiden att stanna, men det gjorde den inte för man kunde höra pendelklockan som stod på byrån i matsalen. Tick….tack….tick….tack nästan på ett sövande vis. Ibland var det faktiskt det enda som hördes i huset. Rummen hos morfar var fyllda med möbler som tillverkats i släktens möbelfabrik. Möblerna var gjorda speciellt för varje rum och som kronan på verket förgyllde gammelmorfar Carl huset med snidade verk som också de gjordes speciellt för bara detta hus. Allt bevarades genom åren ingenting ändrades, det var som om tiden faktiskt stannat. Vem vet kanske gjorde den det. Som barn var det spännande att titta på alla verk som prydde morfars hus. Vissa av dem kunde man nå andra hängde för högt och de fick man beskåda från avstånd.
Jag kunde förlora mig i tid och rum genom att sitta riktigt nära de lustiga farbröderna och tanterna som fanns avbildade och känna på konturerna med fingertopparna och förundras av de välgjorda detaljerna. Du må tro att fantasin tog med mig på spännande äventyr och det kunde hålla mig sysselsatt lång tid.
I den exemplariskt välskötta trädgården fanns vinbär, krusbär, plommon, och många olika sorters äppelträd. Grusgångarna var välkrattade likaså rabatterna, inget ogräs så långt ögat kunde nå. Gräsmattan välklippt och grön. När jag var liten var det inte så vanligt med jättealtaner med pooler och vad det nu kan vara, och det var det definitivt inte hos min morfar. Trädgården var grön och härligt lummig, under ett äppelträd stod morfars trädgårdsmöbel mitt på gräsmattan. Det var en sådan där med stolar med stålram som man kunde gunga lite i och till det ett runt bord, ni vet en sådan där som är supermodern nu fast morfars var gammal. I ena änden av trädgården lät han naturen ta över lite grann, gräset var högt och blommor växte vilt bland stenar och tuvor. Där var en smal upptrampad stig fram till en liten öppen plats och där förstår ni fanns en hammock och en hängmatta. I trädgården kunde vi fika i trädgårdsmöbeln och titta på allt vackert som till exempel äppelblommorna men bäst av allt var att ligga i hängmattan och sitta i hammocken. Där kunde man ligga hur länge som helst varma sommardagar, för varmt kunde det bli i Högsby på sommaren.
Hos morfar fanns på gården en uthuslänga som inrymde utedass för när husen på den tiden byggdes fanns inga toaletter inomhus. Vidare fanns tvättstuga, förråd, vedförråd och sist men inte minst gammelmorfars verkstad och ateljé. När jag var liten hade uthusen spelat ut sin roll. Både toalett och tvättstuga hade sedan länge flyttat inomhus. Uthuslängan var lika välskött som allt annat hos morfar. Det var spännande att leka i dessa utrymmen, utedasset var ombonat och mysigt inrett och de andra utrymmena var fyllda med spännande saker. Ateljén däremot fick man inte vara i hur som helst, den var morfar rädd om. Där inne hade han bevarat Carls alla verktyg, hyvelbänk, skåp mm. Över hyvelbänken låg ett lakan som skydd för verktygen. Allt var precis som sista gången gammelmorfar lämnade den och så ville morfar ha det. Att få följa med in där var en högtidlig känsla och man kunde känna en anda av skapande och rofylld kreativitet.
Mormor och morfar bodde i huset tillsammans med gammelmorfar. Deras liv var tryggt och de hade sina vardagssysslor och rutiner. Gammelmorfar som var bildhuggare gjorde antagligen som de flesta, han åt sin frukost och läste dagens tidning. Sedan arbetade han några timmar i sin ateljé, kanske blev det lunch och vila sedan arbete igen. Det var säkert en vanlig dag i bildhuggare Carls senare liv. Ofta blev han avbruten i sitt arbete av människor som kom till honom för en pratstund, vilket han om jag förstått rätt var något han uppskattade. På Skulptörvägen hade även morfars kusiner byggt hus, där bodde Josef, Lisa och Wille och de var de enda som bodde på gatan vid den tidpunkten. Det blev nästan som en liten bullerby, en återvändsgata med bara kusiner. Det var lugnt och tryggt kan jag lova. jag minns Högsby som en plats där det var ordning och reda, allt var spännande och att få följa med morfar till Glennsjös affär och Wickbergs bageri för att nämna några var en riktig högtidsstund. Bäst var att titta på lek-saker hos Glennsjö och att köpa ”Oslaget” och choklad noisettetårta på Wickbergs. På systrarna Perssons bageri kunde man köpa ettöresgodis, för en krona fick man en proppfull påse, vilken lycka före en liten grabb.
Carl Petersson strävade aldrig efter uppmärksamhet eller berömmelse. Han snidade i trä för att han helt enkelt behövde göra det. Snida, måla och teckna var något han gjort sedan han var liten. Med åren blev han mycket skicklig och därför anlitades han att arbeta med dekorationer i möbeltillverkningen där hans bröder också arbetade. Övrig tid ägnade han åt sina egna alster och snart började andra se hans begåvning. Detta ledde så småningom till många beställningar av olika slag och kunderna kom ofta långväga ifrån som Stockholm, Uppsala, Linköping för att nämna några. Carl har aldrig riktigt fått den uppmärksamhet han förtjänar och han har glömts bort. Därför är det extra roligt att det genom några engagerade personers arbete blivit möjligt att skapa denna utställning med några av Carl Peterssons verk. Personligen är jag mycket glad och med stor ödmjukhet vill jag tacka alla som varit delaktiga till att denna fantastiska utställning har blivit möjligt.
Tack!
Torbjörn Carlreus
Läs den bläddringsbara tidningen via länken: https://issuu.com/wahlins/docs/inneh_ll_h_gsby_nr_4_2025?fr=sMmNhMTgzODE4OTE