I början av grådisiga november firar vi allhelgona – både vi som firar i våra kyrkor och alla andra, som vid den tiden söker sig till sina anhörigas gravar. Det är en märklig tid; bakgrunden är den kristna församlingens firande av martyrerna, som tog sin början i Rom – och firandet av alla de dödas minne, som sammanhänger med Alla själars dag, som vi, i vår tradition, numera firar på söndagen efter Alla Helgons dag.
Att denna helg – numera en dubbelhelg i början av november – har tagit ett så djupt grepp om den svenska folksjälen har säkert många orsaker. Det är höst och det är tid att göra gravarna i ordning inför vintern – precis som vi gör våra trädgårdar i ordning för den kommande vintern. Och så det den allmänna känsla som infinner sig i början av november. Kvällarna har blivit mörkare. Grådiset präglar ofta dagarna. Och naturen tycks bereda sig på att dö – eller i varje fall gå till vintervila. Allt detta stämmer oss ofta till reflektioner både över meningen med människolivet och över tanken på döendet och döden. Tänk om också vår död bara är en vintervila i väntan på en kommande vår?
Det nästan alla människor har anledning att tänka på så här års, är vad de döda faktiskt har betytt för oss – både de helgonlika och de som kanske inte precis var så helgonlika. Alla de människor som kommit i vår väg, och som inte längre finns bland oss, har på olika sätt inverkat på vårt liv. Några har stått oss nära, andra har kanske funnits på avstånd men påverkat oss; åter andra har vi kanske inte precis beundrat, men något har vi säkert också lärt av dem. Och våra liv, vårt tänkesätt och våra attityder hade förmodligen inte varit desamma som de är i dag, utan dessa många som vi på olika sätt haft att förhålla oss till.
Frågorna om vem jag själv egentligen är; om vilka värderingar jag omfattar och mina attityder till de människorna och det samhälle jag är en del av, handlar till stor del om vilka människor jag mött, vilka som – positivt och negativt – har påverkat mig. Gissningsvis är jag inte riktigt den självständiga person jag ofta inbillar mig att jag är. Jag är nog, i högre grad än jag tror, en produkt av de människor jag mött. Och så här års har jag anledning att tänka just på dessa som ”gått före” mig – och kanske rikta min tacksamhet mot Livets källa och Ursprung. För några av oss representerar den grav vi kommer att besöka i allhelgonahelgen en människa som stått oss närmare än någon annan, och utan vilken vårt liv hade blivit annorlunda. Några av oss söker oss inte bara till graven, utan också till den kyrka som representerar Honom som är just Livets källa och Ursprung.
Allhelgonatid berör säkert oss alla – det är förmodligen alla människors tid.
Er tillgivne
LEIF NORRGÅRD
Prost, vik kyrkoherde i Högby m fl församlingar