Det är motstridiga känslor som rör sig inom oss i påsktid. Det är vår, och vårkänslor av lite olika slag rör sig inom oss. Den milda vintern det här året har gjort att många redan börjar att förhoppningsfullt påta i jorden. Här och var vittnar ett knippe snödroppar om den annalkande våren. Fast bilden störs av fjolårslöven som vårvindarna har drivit in i våra trädgårdar och fjolårsgräs och annan gammal bråte som vi ser på med vemod och som vi helst inte vill ha kvar i trädgårdarna. Det är en märklig tid – av både förhoppningar och vemod!
Några av oss har stått vid våra käras gravar de sista dagarna och konstaterat att det är med dem som det är med våra trädgårdar: Fjolårsgräset måste bort och vi måste börja plantera på nytt.
Det är som om hela naturen bekräftar det som förkunnas i våra kyrkor så här års. Kyrkans påsk börjar på skärtorsdagskvällen och slutar på påskdagskvällen (eller i vår svenska tradition på annandagens kväll). Vårt påskfirande omfattar både sorg och glädje. Det är kanske detta till synes motstridiga som gör att många bland oss har svårt att få till det med påskfirandet. Långfredagens mörker bryts av påskdagens ljus. Det är som om kampen mellan liv och död bekräftas av kyrkoårets budskap så här års. Och både det mörka allvaret och ljuset behövs. Glädjen utan den allvarliga bakgrunden blir gärna glättig och innehållslös. Men allvaret och vemodet kan inte få sista ordet – då ligger depressionen nära oss.
Egentligen är det oss alltsammans handlar om. Långfredagens förspel med falska anklagelser, svek, feghet och justitiemord handlar om drag som finns inom oss alla. Påskdagens jubel handlar om det vi förmodligen alla längtar efter att få uppleva: Befrielse från de mörka krafterna och frihet från ångesten över vår egen annalkande död. Båda känslorna behövs. Utan hopp kan ingen leva. Och utan att erkänna allvaret, med mänskliga misstag och mänsklig ondska, blir gärna vår glädje innehållslös och meningslös.
Kanske vårt påtande i jorden eller kanske i en balkonglåda, som för många redan har börjat och för andra väntar de närmaste veckorna, kan få vara en tankeställare som erinrar oss om nödvändigheten av att se allvaret – den mänskliga själviskheten och ondskans uppfinningsrikedom firar alltför många triumfer och det är allvarligt – men också mänsklig godhet är uppfinningsrik och därför kommer till sist glädjen att få sista ordet.
Er tillgivne påskfirare
LEIF NORRGÅRD
Prost, t f kyrkoherde i Högsby m fl församlingar