– Detta är min favorit säger Charlotte och visar en långsmal tomte.
Axebo kanske inte är Sveriges mesta Metropol, men en riktig idyll för de som bor här. Charlotte Lindgren är en av ett tiotal personer som bor i Axebo, cirka 1 mil norr om Fagerhult. Nästan så långt västerut du kan komma i Högsby kommun.
På gården och i ett av gårdshusen har Charlotte med hjälp av familjen inrett en liten bod, Axeboden, som är fylld av presentartiklar. En liten bod som öppnades upp för ett par månader sedan och som varit minst sagt välbesökt och som är öppen, företrädelsevis söndagar. Dock så behöver vi vara försiktiga och hålla avstånd mer än någonsin nu när pandemin ökat i intensitet.
– Trodde väl aldrig att intresset skulle vara så stort för denna lilla verksamhet men givetvis mycket positivt.
Hur kommer det sig att boden startades upp?
– Jag brukade handla lite presentartiklar av en tjej som hade liknande verksamhet inne i Fagerhult. Fick veta att hon skulle avveckla och flytta tillbaka till Stockholm.
Jag berättade detta för min man Per och då sa han, att du inte köper upp hennes lager och öppnar upp en egen verksamhet. På två timmar hade vi bestämt oss, helt plötsligt stod jag där med ett varulager.
Hela familjen har engagerat sig i detta och det gör att det känns extra roligt.
Den lilla boden är fylld av presentartiklar i shabby chic stil med allt från ljusstakar, dörrstopp, lyktor och såklart juliga presentartiklar.
– Detta är min favorit säger Charlotte och visar en långsmal tomte.
Att så många faktiskt tar sig tid att åka ut hit är positivt. Till våren och sommaren hoppas jag att alla vi som har någon form av besöksmål kan prata ihop oss om öppettider. Det betyder att när man åker ut hit så kan man passa på att ta sig en rejäl runda, allt från Farshults gårdsbutik med ost och bröd, till Carolinas keramik och naturligtvis till Axeboden.
Charlotte arbetar till vardags heltid inom Högsby kommun som chef för elevhälsan.
– Om jag fick önska, och det får man, skulle jag vilja arbeta där jag arbetar nu till 100 procent.
Utveckla verksamheten här till 100 procent samt starta ostkakeproduktion säger Charlotte, skrattar och tillägger, nu kommer detta inte att hända så det blir att äta mamma Birgittas hembakade ostkakor även framöver. Men drömma får man!
När jag precis satt mig i bilen för att köra till Fagerhult så ser jag två personer rulla upp eltråd precis intill Charlottes hus. Jag ser att det är Conny och Birgitta Lindgren så jag stannar bilen och säger hej.
– Jaha är du är och åker, det var ju trevligt säger Conny, välkommen ut hit.
Jag frågar om allt är bra?
– Ja det är ju lite annorlunda tider nu, men det går det också. Vi åker inte någonstans direkt utan har ju hållit oss hemma här i Axebo, det är ju så man ska göra även en tid framöver.
Nu är vi båda ute och rullar upp stängsel och tidigare så kanske det bara hade varit jag. Men fördelen med pandemin är ju att man är mer utomhus än någonsin tidigare. Men visst saknar vi att få krama om våra barnbarn men vi gläds åt att vi kan träffas och se varandra.
Vi har vänner som vi inte sett på ett bra tag och det har varit jobbigt, men som tur är så finns telefonen och vi har varandra säger Conny.
Jag önskar duon lycka till och så utbrister jag, men du om vi inte ses före jul, så får jag passa på att önska er en god jul.
– Ha ja, ja det har jag inte hört innan i år, men jag får önska det samma.
På vägen till Fagerhult från Axebo så tänker jag på samtalen med såväl Charlotte som Birgitta och Conny. Jag fick mycket positiv energi från dessa samtal där det mellan raderna strålar av vilja att hålla igång och göra saker för att ha något att se fram emot.
Positivt och föredömligt.
Okej, erkänner att det kanske är i tidigaste laget att önska god jul i mitten av november, men vi blev alla glada.
Text och bild: Gunilla C Johansson