Heinz-Günther Strömer från Högsby lämnar knappast någon som han kommer i kontakt med oberörd. Han väcker känslor och tar gärna debatten i aktuella ämnen.
För mig personligen så förknippar jag Strömer som min före detta
lärare i tyska och Patriks, i dåvarande parallellklassens, far. Han började
inte lektionen förrän vi var tysta. En gång vet jag att någon frågade
om han inte skulle börja lektionen, varpå han svarade; – Det kan
jag göra men inte förrän ni är klara.
Men det är inte dessa minnen som är de starkaste, utan
de fragment och få episoder om andra världskriget som
Heinz berättade om under lektionstid som jag burit
med mig. Hans beskrivning om hur han, fyra och ett
halvt år gammal under julen 1945 kom till Sverige
med de vita bussarna. Berättelsen om hur hans
mamma hade hållit honom så hårt i handen när de
skulle åka med bussen, kanske rädd att han skulle försvinna
så att han fick ett litet avtryck från hennes ring
på sin hand.
Sång och musik tog han tidigt till sig och är något som
påverkat hans liv i stor utsträckning. Likaså alla elever som
han lärt känna i rollen som språklärare på Fröviskolan.
Men det som påverkat Heinz-Günther mest är resan från ett
krigshärjat Graupen, vilket låg i dåvarande Tjeckoslovakien, till Sverige
för cirka drygt 70 år sedan som påverkat honom mest.
HEINZ‐GÜNTHER – VEM ÄR DU?
– Å det vill du att jag ska svara på. Okej jag är 77 år, pensionerad
lärare, bor i Högsby, gillar musik, Högsby IK och andra föreningar. Jag
tycker det är ganska roligt att vara engagerad i en fotbollsklubb och
samtidigt vara helt oduglig som fotbollsspelare, men jag gillar spelet.
Jag gillar även musik. 1962 blev jag bandmedlem i Fox Hunters. Vi
hade många spelningar det året vi väntade barn. I detta fall var det
Patrik, han landade in mellan två spelningar vilket alla tyckte blev bra.
Du har ju varit mycket engagerad inom musikens värld genom åren
och ett antal musiker har varit bandmedlemmar i Strömers Pack.
Hur känns det?
– Musik är det bästa som finns! Det är nog det jag känner ger mest
till hjärta och själ. Det är såväl roligt och värmer gott när jag ser
nybörjare som hittar sina ackord, hur de som tränat mycket fortsätter
att utvecklas. Musiken är gränslös och den bygger broar. Man kan
förmedla så mycket mer med musik än man kan med ord. Musik
väcker känslor och det är bra.
Att ha varit en del av niornas musikaler och den kommunala musikskolan
har varit en fröjd, och något som jag tror mig veta utvecklar
ungdomar mer än vad vissa kan tro.
Men att vara aktiv i en fotbollsklubb och aldrig spelat fotboll, hur
tänker du där?
– Jag tänker att man kan vara bra på andra saker som händer utanför
spelplanen. Att man är ett bollplank och hjälpreda med det som
behövs så att spelare och ledare kan göra det de är bra på. Det är ju
även det ett lagspel på sitt sätt. Jag har bland annat schemalagt HIKs
ungdomsmatcher sedan 1984. Ett bra sätt att bli en lagspelare i olika
sammanhang är att låta barn och unga vara en del i ett lag. Alla
behövs och alla har sin roll. En av idrottsrörelsens viktigaste uppgifter
är att lära ut att det finns regler att förhålla sig till, vilket det gör i alla
andra sammanhang. Viktigt att komma ihåg! Det lönar sig att
vara en god spelare på plan, annars riskerar man att
hamna i utvisningsbåset eller på bänken.
Under vår intervju med Strömer, ja han har alltid
kallats så, träder en bild fram av en stark personlighet
som vill göra olika saker med och för andra. Dels
för egen del men framför allt för andra skull. Detta
blir mycket tydligt när vi började prata om Heinz far
och morfar samt om Heinz resa till Sverige 1945.
30 ÅR
Om hur han börjat berätta om första och andra
världskriget och om resan till Sverige för elever i årskurs nio,
varje år i 30 års tid. Detta som en del av historielektionerna och
som en del i ett stycke världshistoria.
– Jag kan säga dig att under de timmar jag delar med mig av detta,
då är det ingen som behöver säga åt eleverna att vara tysta. De lyssnar,
tar till sig och samtalen med eleverna efteråt är känslomässiga
och starka. Min berättelse berör och jag hoppas innerligt att den gör
skillnad.
INGEN LYX
– När jag kom till Sverige den 28 december 1945, var det enda jag
hade med mig min lilla ryggsäck med dessa böcker och lite underkläder.
Det var ingen lyx. Det var en resa tack vare min mammas och
min mormor och morfars kamp för överlevnad.
Att vi fick åka med de vita bussarna var för att andra Sudettyskar
som redan var i Sverige, ordnade så att man fick använda de vita bussarna
för att hjälpa fler, däribland mig och mina närmaste. Bussarna
hade tidigare använts för att hjälpa judar från koncentrationslägren.
Det var ju så att efter kriget var vi Sudettyskar inte välkomna av
tjeckerna i vårt eget land som inte längre fanns. Så länge tyskarna
ockuperade Tjeckoslovakien så var vi välkomna där, men efter kriget
ville inte tjeckerna ha oss så vi sudettyskar blev statslösa och därmed
icke önskvärda.
Vi kom till Sverige 28 december Vi fick efter två veckor i Sverige
sätta oss på ytterligare en buss, då till Gränna. Här växte jag upp med
bland annat min mamma, moster, mormor och morfar och min kusin.
Livet var långt ifrån enkelt, men vi hade tak över huvudet. Vi vände
bokstavligen på vartenda öre och tog vilka jobb som helst för att få
ihop pengar till mat, husrum och kläder. Min lilla ryggsäck som jag
hade med mig till Sverige användes flitigt till att samla in ved. Ved var
dyrt på den tiden. Jag minns hur vi åt små späda maskrosskott som
sallad. Nyttigt och gott men framför allt gratis.
Hur länge tänker du berätta för elever i årskurs nio om kriget och om
din och familjens krigsupplevelser?
– Så länge jag kan, orkar och får, och så länge någon vill lyssna. Det
finns inget farligare än okunskap och desinformation.
Jag har skrivit ned det som min morfar berättat för mig om vad
han fick uppleva i första världskriget. Jag har gjort samma dokumentation
för andra världskriget som tog min far ifrån mig. Han rapporterades
som saknad vid fronten när jag var cirka sex månader gammal.
Vi som bodde i Tjeckoslovakien blev ju indragna i kriget. Min morfar
sa gång på gång, att det finns inget positivt med krig. Han fick uppleva
två världskrig. Nu 2018 ser vi orosmoln på himmelen och jag hoppas
innerligt att ingen ska behöva uppleva ett tredje. Vi har däremot
flyktingar som kommer till Sverige. De som kommer och får uppehållstillstånd
är precis som jag, flykting. Jag hoppas att de får ett lika
bra bemötande som jag fick.
Vilka minnen från andra världskriget är starkast för dig?
– Svårt att svara på. Jag var som bekant inte så gammal 1945 då
jag är född 1941.
Jag minns hur det såg ut i Graupen där vi bodde och jag minns speciellt
sista kvällen. Vi var samlade vid köksbordet, åt det sista vi hade
kvar och min mor tog fram en flaska vin. En flaska som hon hade sparat
för att öppna den dag min far kom hem, vilket han aldrig gjorde.
När mor öppnade flaskan hade han varit saknad i fyra år.
Ett annat minne var när vi var uppe vid Borgen i Prag och flyglarmet
gick. Där vi var då hade vi ingen tillgång till något skyddsrum.
Den gången bombades ett kolkraftverk en bit bort. Jag minns ljudet
av sirener och att vi inte hade någonstans att ta skydd.
Det tog många år innan jag slutade vara rädd för blått ljust. Det var
så att i skyddsrummen fanns det lampor med blått ljus. När larmet
gick blev jag väckt av min mor och jag fick lämna min varma säng
och ersätta det med ett kallt skyddsrum där det blåa ljuset skingrade
mörkret.
För en tid sedan bestämde sig Heinz-Günther för att skriva ned alla
personliga upplevelser och minnen från andra världskriget, tillsammans
med det som hans morfar och andra nära berättat för honom
från denna tid och första världskriget.
I detta nummer hittar du ett par utdrag ur det som vi benämner
som en reseskildring.
Heinz-Günther Strömer är en stark personlighet vilket resulterade i
att denna intervju blev en av de längre i denna tidnings historia, men å
andra sidan sträcker sig tidsresan från 1914 in i framtiden.
Citat hämtat ur reseskildringen
” Vi hade papper från tjeckiska myndigheter att vi inte hade varit nazister.
Grete måste ha fixat detta tidigt med hjälp av sina kunskaper i tjeckiska
språket och det faktum, att hennes svärmor hade varit tjeckiska. Dom
pappren skyddade oss från godtyckliga plundringar och rena våldshandlingar,
eftersom övergrepp mot oss föll under strafflagen, just tack vare dessa
dokument. Originalen finns hos mig. ”
Citat hämtat ur reseskildringen
” Jag minns skyddsrummet, dit jag bars ner invirad i en filt för att läggas på
det kalla och hårda cementgolvet. I skyddsrummet fanns en mörkblått
lysande lampa (det hade med mörkläggningen att göra), och långt efteråt,
även i Sverige, var jag rädd för ”baules Licht” (jag kunde inte säga blau). Jag
minns, att jag satt och tittade ut för att se spårvagnarna antingen köra rakt
fram eller svänga, så det måste ha gått minst två linjer förbi
Naeglestrasse.”
TIPS! Som vi nämnt tidigare i denna intervju så berättar Heinz-
Günther om första och andra världskriget för elever i årskurs nio.
För att nå ännu fler med sin berättelse så kommer han till Misteln
den 7 och 14 maj under kulturmåndag. Läs mer i denna tidnings
annons