Så här kunde en postdiligens se ut på mitten av 1800-talet. Foto: Digital museum
Hur kunde det bli så här?
Jag inser nu att jag kanske inte riktigt tänkte klart kring det här med ett postrån. Här ligger vi, den femte december 1858, i Melby skog, runt Gösjökulla, Berga och bara väntar och väntar…
Det blåser en isande vind växelvis från sjöarna, både Gösebo och Elsabos vattendrag bidrar till att jag just nu känner att jag håller på att frysa ihjäl. När jag tittar upp faller snön ymnigt i mitt ansikte.
Låt mig presentera mig, mina älskade föräldrar tog en gång beslutet att döpa mig till Svente. Av alla namn de kunde ha valt så blev det tyvärr Svente. Fråga mig inte hur det kom sig men nu är det som det är. Bock är dessutom mitt efternamn. Livet har väl inte varit det allra enklaste att leva och mina val har väl kanske heller inte alltid varit de rätta här i livet. Folk ser mig sedan länge som den fattige torparen från Silverbäck i Högsby socken. Till slut blev det bara för mycket för mig. Dagligen såg jag fina damer och herrar passera på Kungsvägen utanför mitt torp, vägen mellan Stockholm och Kalmar hade ganska många resenärer av högre rang i samhället. Jag såg på dem, avundsjukt, där jag knaprade på mina torra brödkanter och potatis. Hade jag tur blev det ibland saltat fläsk eller fisk till middag men det var inte allt för ofta det inte. Jag ska inte hymla, avundsjukan växte och växte inom mig till att nå en nivå då jag så smått började fundera på hur jag skulle kunna förändra mitt liv till något så mycket bättre genom att ge mig in på brottets bana, frågan var bara vart jag skulle börja…
Postkärrans postlåda transporterade ädlaste valör
Hästens gnäggande var alltid detsamma när posttransporten passerade förbi mig ute på Kungsvägen. Jag visste direkt vilken veckodag det var och vilket klockslag. Jag visste att posttransporten transporterade brev och annat, det var jag på det klara med men det var först i somras jag insåg att den låsta postlådan bak på transporten säkerligen förvarade och transporterade papperslappar av ädlaste valör. Frågan är bara hur jag skulle få bevis på att mina misstankar var de rätta. Eftersom jag hade svårt att ge livet en mening och tid var det enda jag hade beslutade jag mig för att spana på transporten, kartlägga dess minsta drag. Jag såg till att jag promenerade längs vägen när transporten passerade, jag såg till att arbeta i vägkanten en annan gång för att en tredje arbeta som skogshuggare med bra utsikt över vägen.
Jag började se ett schema i hur transporten agerade och var nu också helt hundra på att det fanns pengar i postlådan, en gång lyckades jag till och med se att lådan var till brädden full. Pengarna däri skulle kunna förändra mitt 30-åriga liv, livet skulle kunna se så rackarns bra ut! Jag är så så trött på fattigdomen och all potatis, vad har jag som väntar på mig förutom döden? Ingenting! Men med lite pengar i handen kan livet ta en vändning. Jag visste vad jag behövde göra, men jag skulle aldrig klara av det ensam, inte en chans. Men vem ska jag be om hjälp? Det kan gå fel och då blir det himla jobbigt, förmodligen väntar döden fortare än illa kvickt om vi skulle misslyckas och bli påkomna och gripna…
Från ord till handling
Snöfallet tilltar över mig när jag hör mina medhjälpare, 30-åriga torparen Karl Johan Larsson och 19-åriga bonddrängen Johan Danielsson, om än ännu mer fattig och ynklig än mig själv, viska, ”när kommer transporten, den är försenad och det börjar bli kallt, rejält kallt. Vi struntar i det här va?”
Jag visste att de inte var att lita på, att de inte skulle palla trycket. Precis som den fjärde i vår grupp visade sig inte göra. Han som lovade att dyka upp här ikväll men som av någon anledning har fegat ur, förbaskade Sven Back till att snacka mycket och lova en hel del. När det väl drog ihop sig så lade han benen på ryggen och drog. Bara han är tyst och inte avslöjar något för då har vi stora problem…
Tänk om jag fattat allt fel, tänk om jag missat något i kartläggningen? Jag vet ju att det i december transporteras stora summor pengar från landets alla privatbanker och att de just idag ska finnas på transporten. Frågan är bara vart den har tagit vägen på sin tur från Vimmerby till Kalmar?
Plötsligt hör vi gnäggandet, ljudet av hovar närmar sig och vi gör oss redo för att råna posttransporten. Jag tar initiativet, drar upp halsduken över ansiktet…
” HALT, DET HÄR ÄR ETT RÅN!!!”
Karl Johan sprang fram till hästen, tog tag i betslet och ledde ned hästen i diket. Kusken och postiljonen tog vi andra hand om. Rånet var snabbt över, efter ett par minuter kunde vi springa till skogs med postsäcken. Den känns tung där vi springer i det ymniga snöfallet. Våra skor fylls av snön som ligger på marken men vi fryser inte lika mycket längre. Adrenalinet pumpar i våra kroppar och väl på plats i jordkällaren vi sett ut kan vi andas en stund innan det är dags att studera väskans innehåll…
Största någonsin i Postens historia
Sedelbunt efter sedelbunt trillar ut ur väskan och verkar aldrig sina. Här står vi, inte så fattiga längre, och häpnar över hur mycket pengar vi numera har i vår ägo. Vi plockar undan 222 brev ur väskan som vi genast tänder eld på, vi vill inte riskera att några spår lämnas. Rörande pengarna räknar vi dem inte utan delar upp dem i tre lika stora högar innan vi beger oss ifrån jordkällaren och delar upp oss, var och en åt sitt bestämda håll. Vad vi inte vet där och då är att vi just genomfört det största rånet någonsin i Postens historia och också framtid. I väskan låg nämligen 100 000 riksdaler vilket skulle innebära runt tio miljoner i 2022 års penningvärde…
På min väg hem genom skogen funderade jag på vart jag skulle göra av rånbytet. Vi hade alla tre bestämt att vi skulle gräva ned det och låta det svalna innan vi började använda pengarna och skapa det liv vi alla tre hade drömt om. Så på min väg hemåt grävde jag ned min del bakom ett par stora stenblock ute i skogen. Min oro rörande Sven Back skulle dock komma att besannas. Vår fjärde medlem, som aldrig dök upp till rånet, tog snabbt kontakt med mig och ville ha sin beskärda del av rånbytet, annars skulle han berätta ett och annat för länsman. Vad skulle jag göra, det vara bara att ge honom en slant för hans tystnad så jag fick bege mig till platsen där rånbytet låg gömt. När jag smög där genom skogen, livrädd att någon skulle se, kunde jag inte annat än att känna mig stolt över hur väl allt hade gått runt rånet sedan jag började planera kuppen. Nu gällde det bara att vänta ut hysterin och jakten på rånarna innan det nya livet kunde ta sin början.
Är proffsiga rånare som gjort detta, inga enkla torpare inte!
Orden är länsmans, som snabbt uttalade sig efter rånet. Dessutom var han snabbt på plats och satte in alla tänkbara resurser för att gripa de skyldiga. Samtidigt fortsatte jag att äta torra brödkanter och kokt potatis i spad, ingen skulle få en chans att rikta misstankarna mot mig inte. Tyvärr levde inte mina kumpaner på samma sätt…
Karl Johan och Johan pratade bredvid mun och viftade med stora sedelbuntar inför fel folk och det dröjde inte länge innan en av deras vänner, en kärleksfull skräddargesäll med mycket information, pratade med sin stora kärlek, en piga från trakten som såklart berättade för länsman. Samtidigt var en halvbror till en av mina kollegor, jag vill inte avslöja vems, helt plötsligt intresserad av att spela dragspel. In till ortens handlare klev han och köpte ett dragspel kontant för tolv riksdaler. Det hör till att det för en dräng motsvarade en hel förmögenhet. Dessutom kunde han inte ens spela dragspel…Helt plötsligt var vi jagat villebråd och trots alla försiktighetsåtgärder jag vidtagit åkte jag också med i drevet som följde av att vi inte levde som vi kommit överens om. När länsman knackade på dörren till torpet visste jag att mina drömmar om ett rikt liv nu för alltid skulle gå i kras. Tiden i häktet som följde var än mer fattigt och förenat med än mer hunger för oss alla. Jag säger alla för utredningen tog över ett år innan pengarna återfanns och då hade vänner och släkt också dragits med i fallet. 1859 var det dags för rättegång vid Häradsrätten i Staby och den 30 november föll domarna mot oss alla fyra, ja, Sven Back han drogs med i fallet han med.
Vi tre som genomförde rånet dömdes samtliga till döden genom halshuggning, alla andra inblandade, både släkt och vänner, till långa fängelsestraff. Som tur var omvandlades våra dödsstraff sedan till straffarbete på fästning. Två utav oss dog där, en av oss fick komma hem igen efter 25 års straffarbete men dog bara två år senare. Utomhus i en snödriva, med snöflingor singlandes ned från skyn knöts säcken ihop kring landets genom tiderna största postrån….
*Berättelsen är en fiktiv sådan producerad av oss på magasinet Innehåll och baseras på äldre källor.