Den där känslan som infinner sig, när man gör något och själv tycker att det blev bra och där andra håller med, den är härlig.
Känslan som infinner sig när man själv tycker att det blev bra där andra missförstår eller tycker att det inte blev så bra, den är svårare att beskriva med ett ord, men kanske ordet jobbigt.
Vem är det som då kan avgöra att man gör ”så gott man kan” ?
Är det du själv, din granne, din lärare eller en helt okänd människa, eller någon du känner som gör sig anonym som avgör?
Är det så att det räcker med att göra så gott man kan, eller kan man begära mer av sig själv, eller kan andra begära av dig att du ska göra mer?
Gott nog räcker inte?
Några av oss lyssnar in och är känsliga för kritik, positiv som negativ.
Några av oss lyssnar inte, allt rinner av som vatten på en gås.
Några av oss blir arga och går till attack i någon form.
Några av oss blir glada och vill mer.
Några av oss blir kreativa.
Några av oss tystnar.
Lite beroende på vem du är och vem som säger något till dig så reagerar du olika.
I min roll på tidningen Innehåll har jag en stor förmån. Jag träffar, kanske inte varje dag men flera gånger i veckan, människor som gör så gott dom kan, och de lyckas med det de har företagit sig. Det riktigt lyser om personen som inlevelsefullt berättar om hur de lyckats.
Personer som ser möjligheter i sitt företagande, i sin förening där man tillsammans efter förmåga jobbar, för att få ett företag med nöjda kunder och föreningar med nöjda medlemmar.
Det är precis detta som jag försöker att skriva om i Innehåll, att se möjligheter i det som finns och det som INTE finns.
Om jag får önska, och det får man så här i juletider, så kommer önskningen här.
Du som gör så gott du kan, och lyckas, så bra att det blev så.
Du som gör så gott du kan och misslyckas – bra att du försökte.
Du som gör så gott du kan en gång till – fantastiskt bra att du tar nya tag med nya idéer.
Du som vill berätta om din resa ”att göra så gott man kan” – hör av dig till mig. Låt mig träffa dig och få idéer och uppslag till reportage som andas vilja, framåtanda och som skapar ”jag vill bo i Högsby kommun”.
Det som då händer är att det inte längre är jag som gör så gott jag kan, utan då är det du och jag eller rättare sagt vi som gör så gott vi kan. Du berättar och jag skriver.
Kan det bli bättre, än att vi gör så gott vi kan?
Knappast!
Önskar alla en god jul och gott nytt 2019
/Gunilla C Johansson