av Wilma Axelsson
Gästkrönikör samt utsedd av tidningen Innehåll till Årets personlighet 2017.
Jag får ofta höra att jag är driven. Att jag har något speciellt inom mig. Att det jag gör är omöjligt för de flesta andra.
Mitt namn är Wilma och för snart två år sedan bestämde jag mig för att kliva ur min komfortzon och lämna Högsby för att förverkliga en långlivad dröm, att studera naturvetenskap. Med endast rullstolen till följeslagare tog jag mitt pick och pack och begav mig mot en helt okänd stad.
Att släppa denna “trygghet” som jag byggt upp sen barnsben har fått mig att växa något så otroligt i mig själv. Jag har fått se sidor av mig själv som jag inte ens kunnat ana att jag haft. Jag har fått tagit ansvar för mitt eget liv. Jag vet hur jag gör för att motivera mig själv. Hur jag väcker mitt jävlar anamma. För det är något jag var tvungen att hitta när jag var liten. När jag ser tillbaka på min uppväxt som mestadels spenderades på sjukhus gör jag det med tacksamhet. För även om det var en oerhörd tuff tid som inget barn någonsin ska behöva gå igenom har det samtidigt givit mig väldigt mycket. För ligger man där i sjukhussängen kan man inte bara slita ur slangarna och gå därifrån. Jag önskar att det gick men det funkar inte riktigt så. Istället fick jag utveckla min mentala inställning.
Jag föddes med en ryggmärgsskada och har sedan dess jobbat på mina mindre bra sidor och en del har jag accepterat och kommer att få leva med.
Jag har varit tvungen att acceptera min situation och att jag är den jag är utifrån mina förutsättningar. Jag fokuserar inte längre på vad jag inte kan göra utan ser möjligheterna istället.
Om jag skulle sitta och vara bitter för allt som skett, bitter för att jag inte kan springa, bitter för alla saker jag inte kan göra. Vad skulle det ge mig? Om jag istället ser att jag kan faktiskt göra väldigt mycket med mitt liv i alla fall blir livet så mycket lättare.
Jag får allt för ofta lyssna till människors rädslor och farhågor som sätter käppar i hjulen för att nå ut deras fulla potential. Jag tror man aldrig eller väldigt sällan är redo för nya saker.
Jobb, möten, nya människor, nytt boende eller ny utbildning.
För mig handlar det om att ta möjligheterna och tillfällena när dom dyker upp och inte låta rädsla eller dåliga erfarenheter komma emellan.
Mina förhoppningar är att få dig som läsare att omfamna faktumet att vi inte kan kontrollera allt som livet ger. Livet är storm, stillhet & brist. Livet är allt. Vi kommer inte alltid gilla det vi ser. Men påverka det du kan påverka – hur du möter stormarna, hur du möter dig själv i stormen. Släpp taget om det du inte kan kontrollera.
Under de kommande månaderna kommer ni som läsare få en inblick i mitt liv.
Mina förhoppningar är att uppbringa konversationer. Få er att tänka till.
I nästa nummer tar jag er in i träningens värld. Hur hittar jag motivationen till en aktiv livstil?
Tack, och på återseende!
Mycket kärlek
/Wilma Axelsson