– Allt började med några mellanöl en kompis köpte ut till mig när jag gick ut nian, och slutade med att jag blev hemlös och allt jag ägde var några saker i en plastkasse.
Så summerar Roger Gustafsson från Högsby sitt liv när det gäller förhållandet till alkohol. Hur livet, på grund av relationen till alkohol, fick sig rejäla törnar. En relation som tog slut tack vare ett möte med två människor tidigt en söndagsmorgon för tre och ett halvt år sedan.
Text och bild: Gunilla C Johansson
Roger och jag träffas över en kopp kaffe hemma hos Roger i förra veckan. Han möter mig med en stor kram efter att jag hängt av mig ytterjackan, och det första han säger till mig är:
– Hej på dig, så roligt att se dig! Hur är det med dig? Hela hans ansikte lyser upp i ett stort leende och han inväntar mitt svar. Sådan är han Roger, han bryr sig om andra och har alltid gjort så om man frågar de som känner honom.
– Jo tack det är bra, lite kallt om händerna bara, svarar jag.
Vi går in i köket där doften av nybryggt kaffe sprider sig och jag ställer påsen med lite fikabröd på bordet.
– Möbler och gardiner, ja nästan allt du ser här, har jag antingen fått av snälla människor eller köpt billigt på second hand. Jag kan inte ha det bättre. Men jag ska säga dig att för tre och ett halvt år sedan, då hade jag inget, då hade mitt liv bokstavligen slagits i spillror. Mina döttrar hade jag ingen kontakt med, hade ingen bostad. De som verkligen brydde sig om mig, ja de lyssnade jag inte på för jag såg inte att jag hade några problem, eller snarare – jag brydde mig inte, tog inte till mig signalerna. Alkoholen tog överhand och jag satt fast i en rävsax.
Fagerhult och fotboll
Roger är uppvuxen i Fager-hult och har bott större delen av sitt liv där.
– När man gör det då är det Fagerhults AIK och fotboll som gäller, säger Roger och skrattar.
– Det var även det som var en del av min räddning och livlina nu när man tänker efter. När det var dags för träning eller match så fick inte något annat komma i vägen. Samma sak när jag skulle åka med döttrarna och bada i Mönsterås. Då jag visste att jag skulle ut och köra dagen efter så drack jag inget dagen innan.
Roger berättar från hjärtat om sin resa från det att han 1977 slutade grundskolan till gymnasiestudier på Söder-tornskolan (nuvarande Oscarsgymnasiet) i Oskarshamn. Vidare som anställd på dåvarande Televerket och nuvarande Telia som linjemontör under 27 år fram till idag då han arbetar på Högsby Nät.
– I början, när jag var ung så festade jag som många andra lite då och då på helger och aldrig i veckorna. Då var det studier och senare arbetet som gällde. Jag köpte hus, fick barn och allt det där som hör livet till. Det varvades med helger, som då inte var inbokade med annat, att jag inte var nykter många timmar då jag var periodare.
Har du alltid tänkt så, att inte dricka om du skulle köra dagen efter?
– Nej, och det är ju en del i det hemska, när något tar överhand. En morgon satte jag mig i bilen och skulle köra in till Högsby från Fagerhult. Körde om en av polisens civilbilar och åkte dit för att ha kört med alkohol i kroppen. Fick då stöd av min arbetsgivare och fick åka i väg på behandling för mitt missbruk. Min chef sa till mig att jag hade problem. Jag hörde vad han sa men tog väl inte riktigt in det. Några år senare så hände detta igen och då blev jag av med jobbet. Det var då helvetet började!
Döttrarna, där den yngsta då var runt 15 år, fick tyvärr vara med om mycket. Men trots mitt missbruk så var jag alltid snäll och så, tog hand om barnen. Fast eftersom jag inte hade något arbete och A-kassan inte räckte till så slutade jag betala vissa räkningar vilket ledde till att vatten och el stängdes av.
Detta var självklart ingen miljö för dem att vara i. Det löste det sig dock för döttrarna, de fick hjälp med boende för att kunna studera på gymnasiet.
Jag fortsatte med mitt missbruk och fick tag på en lägenhet. Fick inte ihop inkomster med utgifter viket slutade med att jag blev vräkt från min lägenhet och fick till sist bo hos kompisar, där jag levde ett hårt liv nära missbruket.
Utan tak över huvudet
– Min äldsta dotter skrev till mig att hon bröt kontakten med mig och att jag skulle söka hjälp. Inte ens då förstod jag hur illa ute jag var. Jag tyckte fortfarande att jag kunde fortsätta som jag gjorde. Men när jag en dag stod helt utan tak över huvudet och gick in mot Högsby med mina plastkassar i handen kände jag att, vart ska jag nu ta vägen. Då såg jag ett träskjul intill Filadelfiakyrkan i Högsby. Jag tog tag i dörrhandtaget och dörren öppnade sig. Här bodde jag på sex kvadratmeter under flera veckors tid, utan vatten och el.
Jag skämdes så mycket och ville inte visa mig för folk så jag gick till mataffären precis innan stängningsdags för att köpa något att äta.
Vändningen
– En lördagsmorgon tog jag mig till Kalmar för att festa. När jag sedan skulle hem på natten missade jag bussen. Kom istället med en buss på morgonen och när jag till sist kom fram till skjulet så stod det två personer där och sa:
– Hej Roger, hur är det med dig? Så här kan du inte fortsätta. Kom in till oss på gudstjänsten!
Jag stod kvar en stund, började gråta och sa till mig själv – Ja nu får det vara nog! Jag följde med in i kyrkan och från den dagen har jag inte druckit en enda droppe.
Berätta om din resa efter att du tog beslutet att ta tag i ditt missbruk.
– Ja den har varit lång och kämpig men också en fantastisk underbar resa. Jag fick kontakt med kommunen och de beviljade mig sex månader på behandlingshem, jag har verkligen tagit vara på varje minut. Behandlingshemmet låg i Skåne nära mina döttrar. Detta har gjort det möjligt för mig att bygga upp min relation till döttrarna igen och nu idag så har vi god kontakt. Likaså har jag god kontakt med mina närmaste och har också funnit nya vänner som finns där för mig, och jag för dom.
Hur ser du nu på livet efter en livserfarenhet som jag förstår att du inte önskar din värsta fiende?
– Det är med tacksamhet. Stor tacksamhet till att det fanns de som trodde på mig när jag själv inte gjorde det. Det finns så mycket i livet som många strävar efter, det perfekta hemmet, perfekta jobbet, perfekta allting. Men många gånger är saker, materiella ting, bara fasader. Det är klart att det är roligt att ha fina saker, men har man gjort den resa som jag har, där man förlorat allt man äger, vänner, familj och självkänsla, då betyder det materiella inte någonting. Det som betyder något är att man har tak över huvudet, mat på bordet och kontakt med sin familj.
Var har du då hittat styrkan?
– Jag har arbetat med min självkänsla. Försöker bevisa för mig själv att jag duger som jag är och att det som har hänt har hänt, kan inte få saker ogjorda. Jag har bett om förlåtelse för det jag har gjort och jag ser varje dag som en möjlighet. Att hur jobbigt och hur svart tunneln än känns och ser ut att vara, så finns det alltid ett hopp, en morgondag. Men kom ihåg att man inte klarar detta själv, man måste våga be om hjälp. För mig är det högre makter och en tro på något som givit mig styrka. Jag är evigt tacksam för att familjerna Ohlsson och Hamnert-Willander stöttat mig och funnits där för mig i de mörkaste stunderna. Känner även tacksamhet för att samhället och kommunens skyddsnät fungerat för mig och döttrarna när vi hade det som kämpigast.
Då för tre och ett halvt år sedan kunde jag inte se att jag någonsin skulle kunna sitta här, i min alldeles egna lägenhet, vid ett köksbord som är mitt. Kunna dricka en kopp kaffe och känna att jag har fått tillbaka kontakten med döttrarna och träffat en livskamrat.
Nu har jag fått ett fast arbete, jag har betalat av nästan alla mina skulder och, ja du, jag har fått tillbaka livet.
Så detta, det jag har genomgått, är ett bevis på att det finns hopp om allt, men ibland tar det lång tid att hitta rätt och man tvingas gå på stigar som man inte visste fanns.
Tack Roger för att du delar med dig av ditt livs resa och hur nattsvarta känslor om livet kan omvandlas till livsglädje, energi och framtidstro.