Hallå där, Emma Johansson, travtränare från Ruda, du har fullt upp och enda chansen att få prata med dig är via mobilen när du sitter i bilen på väg till travbanor.
– Haha ja så kan det vara. Nu är jag på väg till Halmstad med en häst som jag precis börjat att träna, vi får se hur det går. Han galopperade senaste loppet och då är det viktigt att man anmäler relativt omgående till ett annat lopp.
Berätta hur året har varit som gått sedan du fick utmärkelsen Årets Entreprenör av Högsby kommun 2019.
– Jo men förra sommaren och tidig höst var vi på banan, men under senhösten och vintern blev det oerhört tungt då stallets stjärna Ritz blev sjuk. Hon opererades i början på året och det har varit tungt.
Vi såg sent i höstas att hon inte sprang som hon brukar och vi kunde inte förstå vad som var fel. Det gick inte att läsa av henne men jag kände på mig att det var något tokigt då hon sprang bra men inte på topp.
Vi åkte ner till hästkliniken i Halmstad och efter flera undersökningar såg man att hon inte syresatte sig som hon skulle, det var därför hon inte orkade. Efter operation blev det konvalescens under åtta veckor. Därefter återupptog jag försiktigt träningen. Redan i april var hon på väg upp igen. Debuten var ett lopp på Jägersro med tufft motstånd där hon blir trea och tar nytt personligt rekord.
Ritz är lika stark som tidigare och vi har båda vinnarskallar, lite småsura då och då men vi vet vad vi vill säger Emma och skrattar.
Ställer om
Emma har sedan en tid tillbaka ställt om verksamheten med att jobba mer med unghästar. Det vill säga hästar som ska köras in och kan gå vidare till andra stall som starthästar. När de kommer till mig är de runt 1,5 år. En del släpper jag och del är kvar i stallet, det beror på hur ägarna ställer sig.
Det är många hästar som kommer och går hos dig, hur hanterar du känslorna som du får för hästarna?
– Det är en svår fråga att svara på. Om vi tar Ritz så kommer hon aldrig att lämna stallet hon ligger mig så varmt om hjärtat. En annan häst som nu är hos en kompis som jag haft i nästa tio år lämnade gården för ett par månader sedan. Det är klart att det känns tomt och kämpigt, men samtidigt så vet jag att han har det bra där han är.
Det gäller att tänka på djurets bästa i första hand och då får jag ställa mina känslor åt sidan. Men visst bland känns det riktigt tungt, men hellre det än att man inte känner något. Det vore ju omänskligt.
När vi träffades senast var du på gång att ta proffs-licens som travtränare.
– Ja och detta ligger fortfarande i planen. Jag kommer att skriva in mig under nästa år. Det som är den stora ut-maningen är att jag behöver åka i väg två veckor i stöten vid flera tillfällen under ut-bildningen för att få denna proffslicens. Det gör att jag hittills har prioriterat stallet och träningspassen.
Har utmärkelsen betytt något för dig?
– Det har den absolut, ett fint kvitto att bli uppmärksammad första året som tränare. Det medförde att fler privatpersoner fick ögonen på branschen och mitt yrkesval.
Vi pratade tidigare om att du var på banan igen och hittat tillbaka till vinnarcirkeln
– Ja och det känns såklart sporrande att fortsätta med mer kraft än någonsin, men visst, detta går verkligen upp och ner vill jag lova. När man inför ett lopp berättat hur bra allt känns med hästen men att den galopperar på målrakan, det är klart att det känns surt. Dessutom får man ju snabb återkoppling från de som hejar på hästen med mindre smickrande ord. Men jag förstår dem, jag är ju lika besviken.
Men det är bara att komma ihåg, det är hästar och de gör ju inte alltid som vi vill.
Nu ser Emma fram emot ett antal starter med sina hästar detta på travbanor runt om i Sverige
– Allt rullar på, något som inte varit möjligt utan det stöd som finns runt om. Allt från hästägare, foderleverantörer, kompisar till familj som tror på det jag gör. Det värmer ska du veta.
Text och bild: Gunilla C Johansson