För ett par veckor sedan fick vi på Innehåll syn på ett Facebook-inlägg som väckte starka känslor hos oss och hos alla de som sett inlägget.
Inlägget på sociala mediet Facebook handlade om acceptansnivåer hos oss alla, för att tycka att det är ok att vi alla är olika. Ett inlägg som satte ord på hur det känns att bli dömd för vad man är, inte för vem man är. En ung, smart och mycket klok 14-årig Wilma Axelsson träffade oss på Innehåll en kväll förra veckan. Det var hon som var författare till inlägget.
För att du som läsare lättare ska förstå denna artikel så börjar vi med att publicera ett utdrag ur Wilmas inlägg Facebook.
”Att jag sitter i rullstol betyder inte att jag är dum i huvudet. Att mina ben inte fungerar betyder inte att jag inte kan prata. Ni snackar skit bakom min rygg och tror att jag är helt Fel! De tittar på mig i tron om att jag inte märker, men jag ser.
De river ner mitt självförtroende och tror att det inte gör något men det påverkar mig mer en vad ni tror.Jag vill inte drömma. Jag vill leva i verkligheten.
Jag undrar om det är sant det ni säger att det är svårt för en rörelsehindrad att bli ihop med en vanlig.
Ordet Vanlig skaver inom mig för i samhällets ögon är en rullstol varken rätt eller vanligt. Utan den hade jag inte klarat mig.
Jag ska aldrig ge upp för det är sant det jag säger, har jag börjat rulla, slutar jag inte rulla! Jag är inte min Diagnos, Jag är Wilma!”
Inget man kan påverka
Wilmas mamma Karin berättar att Wilma föddes med ett ryggmärgsbråck och att hon endast ett och ett halvt dygn gammal opererades för första gången, hennes livs viktigaste operation.
– Fram till i dag har hon opererats 16 gånger och för varje gång förundras jag av hennes enorma vilja och kraft att ta sig igenom dessa operationer. Wilma klarar i dag att gå 50 meter innan hon behöver sätta sig ner, så enormt starkt av henne tycker Karin.
Karin säger att detta inte ska handla om henne eller hennes man Patrik och deras resa som föräldrar, utan om Wilma.
– Det kanske egentligen inte bara handlar om mig heller säger Wilma. Det handlar om oss alla. Att vi alla har olikheter som gör oss till det vi är i dag. Jag skrev detta för att jag vill förändra. Jag vill att vi slutar döma varandra hela tiden för det skapar så mycket onödigt, och så många mår dåligt av att ständigt bli dömda för något man inte kan påverka säger Wilma.
Det är omöjligt att sammanfatta allt vi pratade om under denna intervju, det skulle bli en helt tidning om allt som Wilma vill berätta. Men det finns saker som sticker ut och som vi känner är extra viktiga att de kommer fram och att vi vågar prata om det.
Klasskamrater
– Jag har en helt fantastisk klass med underbara klasskamrater som jag fått vara en del av sedan förskolan. När jag började på högstadiet så kände jag för första gången större press än vanligt. Helt plötsligt tyckte jag att det inte räckte med att vara Wilma, jag förändrades till att jag ville vara någon annan. Någon som alla skulle tycka vara ok. Jag fick prestationsångest på att prestera saker för andra skull. Jag kände att jag inte riktigt dög. Det var ingen direkt som sa något elakt till mig för det hör jag nästan aldrig. Det som gjorde ont var blickarna på mig när jag satt där i min rullstol. Blickarna från någon när de tittar nedifrån och upp och ner igen, utan att säga något, utan bara kanske en nickning och inte ens tittar mig i ögonen. Det är svårt att sätta ord på känslan. Men inom mig växte en oro och ledsamhet att jag inte duger som jag är. Jag började då 2015, att gå in i mig själv. Tänkte på vad jag åt och började träna hemma. Jag tänkte allt mer och mer på vad jag åt och tränade allt mer och det slutade med att jag rasade 30 kilo.
– Vi försökte nå Wilma men vi lyckades inte riktigt hur vi än försökte det smärtade enormt att se ens barn inte må bra och inte kunna kommunicera säger Patrik och Karin.
– Varje gång de ville prata med mig så stängde jag av. Jag tänkte att de begriper inget. Det vet inte vad det är att vara tonåring nu. Det är ju så länge sedan de själva var i min ålder så de kan inte veta och komma ihåg säger Wilma.
Wilma, familjen och omgivningen mådde givetvis inte bra och till sist tog man beslut att be om professionell hjälp. En krokig, smal, långsam och enormt tuff väg tillbaka väntade familjen.
– Egentligen är jag inte riktigt helt tillbaka ännu, det finns lite tankar och hjärnspöken kvar. Men jag känner trots detta att jag är starkare än någonsin. Jag och mamma började träna på Malen Gym med den enorma stora skillnaden att vi var där och tränade för vår egen skull inte för att det skulle passa andra.
Jag var också enormt matfixerad och hade stort kontrollbehov på vad jag åt för mat. För att hitta någon lösning på det så bestämde jag mig för att lägga om min kost till att den numera är växtbaserad kost, det vill säga vegetarisk.
Nu känner jag att balansen finns mellan mat och träning och allt annat. Att gå och träna för mig är ett sätt att få ur mig saker och ting och tänja på mina gränser, att göra saker jag inte visste att jag kunde.
När jag började på gymmet så kom det fram människor som jag inte kände som klappade mig på axeln och som sa att jag var grym och att de tyckte att jag var duktig. Den känslan, kan du förstå hur jag kände mig, säger Wilma och tittar mig rakt i ögonen.
Stoltaste mamman
Karin säger; – Jag får i bland höra att, men oj så jobbigt det måste vara att vara mamma till en dotter som sitter i rullstol och då vill jag bara skrika rakt ut. Det finns inget jobbigt med att vara mamma. När Wilma och jag är ute på stan och jag drar henne med att hålla henne i handen, då är jag världens stoltaste mamma säger Karin och ler.
– Jag vill verkligen att du skriver en sak säger Wilma; skriv att alla ni som funderar på att utseende är viktigast så att träning och matfixering och andra hjärnspöken tar över, det är inte värt det. Kroppen och själen tar stryk och resan tillbaka, om det finns en resa tillbaka, för det gör det inte för alla, den är enormt tuff. Jag har klarat den, men hade jag inte haft så förstående och envisa föräldrar så hade du inte kunnat intervjua mig i dag. Då hade jag inte funnits. Tänk på att all denna hets om att passa in för andras skull inte gör dig till den du egentligen är. Du är bra som du är!
Jag har turen att ha en bra klass, en fantastisk skolsjuksköterska och bra vänner, den turen har inte alla.
Given plats
Det finns en enorm värme, respekt och omtanke om alla familjemedlemmarna som nästan går att ta på när vi sitter runt köksbordet. En som får en given plats är det mycket sociala chiwawan Benny, som närmar sig fyra år.
– En hund som betyder mycket för mig säger Wilma och som är lätt att ha i knät.
Framtidsdrömmar och om 10 år
– Jag är ganska säker på vad jag vill göra efter grundskolan. Efter gymnasiet ska jag plugga vidare på universitet och satsa på cellforskning. Det finns bra förutsättningar för forskningsprojekt exempelvis i Linköping. Om tio år har jag troligen pluggat färdigt och ägnar mig åt cellforskning. Jag vet inte om jag hunnit bilda familj och skaffat barn. 10 år är ju inte någon lång tid.
Till sist är det något du vill berätta för Innehålls läsare.
– Olika är bra. Alla har sin plats i samhället och kom ihåg att det finns inga ideal, det är du och dina förutsättningar som är idealet för hur du är och ser ut. Var dig själv, alla andra är upptagna. Kom ihåg att det är helt ok att använda rullstol, helt ok att använda kryckor om man bryter benet, det är helt naturligt. Jag skulle önska att alla såg på varandra på ett lika naturligt sätt oavsett om man sitter i rullstol eller ej. Jag dömer inte alla som inte sitter rullstol utan tycker att nu är helt ok.
Vi tackar för ett stundtals gripande och starkt möte med Wilma och hennes familj. Vi kramar om varandra och jag tackar för kaffet och den goda kakan. Så skönt att för en gång skull äta en bit sockerkaka och inte behöva tänka på hur mycket eller lite man äter.
Hemma hos Wilma är olika bra.
Text och bild Gunilla C Johansson