Ni som känner mig vet att jag gärna pratar på in- och utandning. Gärna i hög hastighet.
Vill hinna med mycket på en och samma stund.
När jag satte mig vid datorn och funderade på vad årets krönika skulle handla om så for tankarna runt som jag vet inte vad. Alla idéer var enligt mig själv bra. En del av tankarna tog mig till tidigare årskrönikor. Detta var ett tecken. Årets krönika handlar därför om att återvinna, återbruka, använda igen och att ta ansvar. Det gäller även klokheter. För dessa kan man inte få nog av.
Helt plötsligt så blev det vindstilla. Virvlarna har slutat att få med sig tankarna.
Solen skiner in på mitt skrivbord där min dator och en ljummen kopp kaffe står intill en trave tidningar.
I en annan trave ligger det handskrivna anteckningar på bra teman i tidningen. Teman som jag inte riktigt hunnit tagit tag i.
Jag börjar bläddra i traven med handskrivna anteckningar och läser tyst för mig själv:
• Så här blir ”du” klimatsmart
• Hög tid att satsa på elbil
• Medicinrester i havsvatten
• Barn allergiska av plastleksaker
• Ta cykeln till jobbet
• Odla grönsaker, lättare än du tror
• Trenden är bruten, nu vill unga tillbaka till landsbygden
• Vi köper mobiltelefoner som aldrig förr.
• I dag upplever var 6:e svensk ensamhet
Listan på anteckningar och tidningsklipp kan göras lång. Vissa rubriker riktigt sorgsna, vissa andas framtidstro.
Precis som livet.
Lyssna
Jag lyssnade på ett föredrag om upplevd ensamhet och ungas oro för ökad stress.
Det gjorde mig uppriktigt ledsen. Tänk att så många människor upplever ensamhet, vi som är mer uppkopplade på sociala medier än någonsin.
När jag nu sitter här och skriver min text så hör jag hur yngste sonen spelar dataspel, innan dess åt vi middag. Före dataspel och middag var han ute och mekade med cyklar. Han och bästa kompisen. De passade även på att lyssna på musik och spelade lite innebandy.
Jag själv då, jo efter middagen ringde jag en kompis, pratade lite om livet. Han mår inte så bra, han är just nu inne på sin andra cellgiftsbehandling. Åkte en sväng till affären för att köpa lite mjölk och ost, då det fattades i kylskåpet. Man måste ha mjölk i kaffet.
Det var där och då, när jag satt på parkeringen som livet stannade till.
Alla stora feta rubriker, alla måsten, alla alarm om allt, gör att man till sist känner, ok, vad kan jag göra åt allt detta. Jag hinner ju knappt med mig själv.
Det är här vi alla ska trycka på stoppknappen.
Stopp, stanna, tänk till.
Vart är vi alla på väg.
Vi behöver alla ta ansvar för våra handlingar och att vi gör det vi kan för att de alarmerande rubrikerna försvinner eller i alla fall minimeras till det yttersta. Göra något. Som att ersätta klädnypor i plast med trä. Visserligen inte så snygga efter en säsong, men nedbrytbara.
VI behöver fundera och ta tag i den miljö som vi befinner oss i, dagligen. Vi behöver hämta andan, stanna upp, lägga ifrån oss mobilerna och vila. Jag kan bara gå till mig själv, har gärna med mig mobilen allt för ofta, i alla sammanhang, för att jag alltid ska vara nåbar.
Är det verkligen så att man alltid måste vara det?
Nej givetvis inte.
Behöver bli bättre på att stänga av sociala medier och spela kort och kanske Fia med knuff?
Alla de andra alarmerande rubrikerna om vår fysiska miljö med rapporter om utsläpp och föroreningar.
Ja det är allvar nu.
Vi behöver alla göra det vi kan för att få en så giftfri och ren miljö för vår egen skull och för våra barn och barnbarns framtid.
Det är bara att ställa om och prioritera.
ÄVEN om det kan vara så att vissa rubriker inte är helt sanningsenliga, är det signal-värdet som räknas.
Har vi råd att inte ta till oss i alla fall lite? Tror inte det.
Jag har inget facit, men nog borde vi alla tänka till lite vad saker och ting kan bero på. Vilka åtgärder som är rätt eller fel, det avgör inte jag. Men att kasta aluminiumburkar i naturen och riskera att det skadar kor för att de ätit foder med söndermalda aluminiumburkar faller under kolumnen: använd sunt förnuft!
Sedan har vi omtanken om varandra. Det är något som aldrig blir för gammalt att återvinna.
Hej!
När någon inte mår bra, ring, maila, sms, knacka på dörren. Hör av dig.
Vi svenskar behöver bli bättre på att höra av oss, ge oss på spontanbesök. Man måste inte ringa innan man hälsar på någon. Om det är så att man inte vill ha besök, öppna och säg så kul att du kom förbi, men kan vi ses en annan dag.
Så enkelt var det med den saken.
Så kom ihåg att vi alla behöver återvinna, återbruka för framtiden och ta vårt ansvar inom alla områden.
Nästa gång du träffar en gammal kompis eller ser en granne för första gången på en månad, säg, hej så roligt att se dig. Det är nog den bästa återbrukbara frasen jag vet.
God jul på er med en förhoppning om ett gott förnyelsebart nytt år.
//Gunilla C Johansson