Under lördagskvällen 20.00 står delar av ett av Strömers pack på scenen med följande laguppställning:
Andreas Askebring (född Johansson) gitarr, Marcus Högquist gitarr, Andreas Lengyel piano, David Fredriksson sång, Mikael Wessel bas och inlånade trummisen Hugo Lundström.
– Förhoppningsvis trillar det in en saxofonist som spelar med oss under kvällen och givetvis är maestro Heinz-Günther Strömer med.
För oss som spelade musik och sjöng under högstadietiden så har ju Strömers engagemang varit helt avgörande för att många av oss valt att fortsätta på den musikaliska banan. Tänk vilken tid och kraft han lagt på så många under åren, allt för att få känna glädjen i musikens värld.
Den konstellation av Strömers pack som jag var med i lade ju av att spela tillsammans redan 1993-1994. Senast vi spelade tillsammans var på Mejeriet 2013, så det är ju några år sedan, men ränderna går väl aldrig ur.
Från hela världen
– Flera av oss är amatörmusiker, förutom Marcus som är yrkesmusiker och jobbar med musiken på heltid. Det roliga i denna spelning är att vi sammanstrålar i Högsby dit vi kommer, från helt olika håll. Marcus från Stockholm, Andreas från Denver Colorado, David från Visby, jag från metropolen Mönsterås, Hugo och Strömer från Högsby och Mikael åker hela vägen från Kalmar.
Detta betyder att vi repar tillsammans på fredagskvällen och hoppas att allt sitter på lördagskvällen. Att vi spelar ihop i år är lite för att min syster Sara Johanson som är med i kommittén för Högsbydagarna ställde frågan om vi kunde spela och på den vägen är det.
Vi tycker ju att det är roligt med någon form av reunion och för en kväll spela och bjuda på oss själva. Vi säger varje gång att det är nog sista gången, men vi har fel varje gång säger Andreas och skrattar.
Du är rotad i Mönsterås och trivs bra där med din familj, men vad är det bästa med din gamla hemkommun.
– Det är den trygga uppväxten, den fina miljön där kompisar fanns på nära håll. Att spela fotboll på sommaren och handboll på vintern. Man höll ihop och hade roligt tillsammans.
Det önskar jag att mina barn ska får känna, samma tillhörighet även om samhället ser lite annorlunda ut i dag 30 år senare.