Explosion, brand och flera döda – så säger traditionen att Hornsös masugnsepok slutade 1867. Övertygande indicier visar att det är en myt. Masugnen las snarare i malpåse. Men järnkorset på Långemåla kyrkogård, med namnet på tre döda från bruket, måste väl visa på något dramatiskt? Nej, det korset sattes upp cirka femton år tidigare till minnet av trillingar vilka dog som spädbarn.
De nya rönen las fram när den informella gruppen Hornsö mas-ugns vänner träffades i somras. Tillverkning av järn och stål var bland de första industrierna och viktigt för utvecklingen av vår kommun. Trots det är epoken dåligt dokumenterad. Bruksarkivet i Fogelfors, som borde ha haft Hornsös räkenskaper, har bara en volym. Tyvärr spreds handlingarna på bygden, till stort men för dagens och framtidens forskare.
En del av det material som gruppen funnit är nu tillgängligt för alla intresserade i en offentlig Facebookgrupp med namnet ”Hornsö masugns vänner.”
I dag förknippar man kanske inte vår del av Sverige med järnbruk, men i början av 1800-talet fanns det faktiskt elva masugnar i Kalmar län. Dessutom fanns flera bruk som förädlade tackjärnet. Länets sydliga masugnar använde sjömalm som samlats in från till exempel Allgunnen. Malminsamling, kolning, masugnsdrift, stålframställning och körningar sysselsatte ett stort antal personer.
Masugnen i Hornsö anlades i mitten av 1700-talet och togs ur drift 100 år senare. Den utnyttjade Alsteråns strömmande vatten för driften och levererade tackjärn till bland annat Fogelfors bruk, Fredriksfors stångjärnshammare utanför Oskarshamn och till Qvarnholmens Jernbruk i Sandbäckshult. En del av produktionen blev också gjutgods, till exempel grytor, stekplåtar och milstolpar.
Lars Järned
Innehåll tackar Lars för ett läsvärt reportage med historiska vingslag.