Annette Mars (ogift Carlsson), 50 år fyllda och numera bosatt i Åkarp, flyttade hemifrån på deltid redan när hon var 16 år, men Berga kommer hon alltid att kalla för hemmavid.
Vi träffades precis före jul, Annette och hennes man Andreas var i Högsby för en spelning då PRO hade sin julfest på Emågården.
– Hej, utbrister hon med en dialekt som fortfarande är småländsk men med lite skånskt touch.
– Vi är lite sena men det beror ju på väglaget, inget man kan rå över. Kom så går vi in och pratar.
Annette och jag slår oss ner vid ett av borden och båda försöker att prata i kapp den tiden vi gått miste om, jodå det går utmärkt att göra så, konstaterar vi båda. Samstämmigt.
Musikalisk
Annettes intresse för sång och musik fick hon med sig från barnsben. Alla jämnåriga som gått i skolan samtidigt med henne har knappast glömt bort Annette och hennes tvärflöjt, deltagande i skolkör, kyrkokör, skolorkester och annat musikaliskt.
Haha, nej så var det nog, det var mycket musik och det är nog för att jag alltid gillat att skapa, sång och musik är ett sätt att skapa.
Under de nio åren i grundskolan hade jag Nils-Gustav Runborg som tvärflöjtslärare. För mig och mitt musikintresse betydde han mycket. När han insåg att hans musikkunskaper inte riktigt räckte till på tvärflöjten skjutsade han mig till en annan tvärflöjtsmusiker i Oskarshamn, allt för att jag skulle ta mig fram inom musiken. Så det blev många timmar i bilen och många timmars träning som senare skulle visa sig ha lönat sig. Jag klarade inträdesproven för musikstudier i Växjö vilket jag är evigt tacksam för och det infann sig nog en smula stolthet hos Nils-Gustav. Dessa studier tillsammans med andra musikutbildningar och doktorandstudier och fortsatt vetenskapligt arbete gör att jag nu är lektor i musikpedagogik i Malmö. En riktig klassresa på ett sätt. I dag arbetar jag som lektor i musikpedagogik på Malmö Universitet, med forskningsfokus på barn och ungdomars musikaliska lärande och deras demokratiska rätt att uttrycka sig i och genom musiken. Vem kunde ana att lilla jag från Berga, arbetarklasstjejen, skulle kunna ta mig igenom nålsögat och in i de akademiska rummen, inte jag i alla fall. Men jag tror nog att mycket beror på att jag hela tiden jobbat med vetskapen om att inget kommer gratis och att landa i att vara trygg i mig själv.
Under intervjun berättar Annette om just tryggheten och hur hennes starka band till skapande och kreativitet i musik varit hennes bokstavliga livlina större delen av hennes liv och kanske särskilt när det stormat som mest.
Det ofattbara
Annette berättar nästan mekaniskt om den näst intill omänskliga resan som hon och familjen genomgått från det att sonen Max, då drygt 4 år gammal, till nu strax fyllda 30 år.
Om de oräkneliga antalet sjukhusbesök, benmärgstransplantation, operationer och tunga besked varvat med små, vaga men dock strimmor av hopp i det emellanåt nattsvarta beskeden från läkare om Max som insjuknade i flera svåra och livshotande sjukdomar.
– För att kunna prata om dessa 25 år som präglat mitt och de närmastes liv behöver jag koppla bort känslor och prata om detta som händelsestyrt. Max var mycket allvarlig sjuk som liten och vi fick vid fyra olika tillfällen besked om att Max inte skulle klara sig. Men det fanns dagar som var mindre dåliga än andra och vissa dagar till och med bra. På sjukhus är det ofta långa perioder av väntan på läkare, provtagning etc. För att fördriva tiden blev trummande, sång och musik en väg framåt och något att ta till sig som på ett sätt gav oss gemenskap men även en stund där man kunna känna trygghet och vila för själen.
Annette berättar om Max stora musikaliska intresse och om allt positivt som den bär med sig. Vi kan inte tänka oss ett liv utan musiken, så är det bara.
Satt sina spår
De tuffa åren där man kastats mellan hopp och förtvivlan, glädje och sorg har satt sina spår hos Annette.
– Ja det var mycket tuffa år som påverkat min egen hälsa, helt förståeligt om man tänker efter, med bland annat kraftig övervikt. Efter en viktresa där jag gått ner 65 kg och nu har en normalvikt behöver jag förhålla mig
till det att inte äta mer än
1 200–1 400 kalorier om dagen. Nu lever jag bland annat med sjukdomen ME med allt vad det innebär. Det fungerar att arbeta och leva ett familjeliv, men jag behöver hjälpmedel som krycka, rullator eller rullstol, mediciner och annat – men det är ju så det är. Man kan inte lägga tid på saker man inte kan förändra, bara att inse och förlika sig med situationen.
Så om jag frågar dig vad musiken har betytt för dig, vad svarar du då?
– I princip allt, eller kanske snarare att den genomsyrat allt i mitt liv, den har burit mig när det varit tufft i livet, sprider glädje till mig och andra och den har tagit mig dit jag är idag. Jag får ibland frågan om jag hade önskat ett annat liv om jag fått välja men tänker så här att, ja när det gäller Max och hans sjukdom så hade jag verkligen önskat det, men jag hade inte velat vara utan all erfarenhet och den syn den har gett mig på livet och glädjen till musiken. Men jag hade bytt all visdom i världen om mitt barn hade fått vara frisk.
Jag tänker ofta tillbaka på min tid från grundskolan och att det är flera klasskamrater från vår lilla klass som lyckats inom musiken, ta Tomas TK Karlsson från Kristinedal, vilken framgångssaga med all musik som han skrivit och komponerat till så många, eller Maria Danielsson som är musiklärare och lär ut sång och musik till elever. Jag gillade ju även idrott och tävlingsinstinkten fanns redan på mellanstadiet. Men en sak är säker och det är att jag alltid kom som bäst tvåa, för Ulrika Svantesson, numera Lundberg vann alltid.
Vi summerar intervjun där Annette gärna vill skicka med ytterligare några rader:
• Stanna upp och var rädd om dig själv och dina nära.
• Vila i det som är nu och oroa dig inte för det som ska hända. Jag brukar säga att: “Se till och vara glad fram tills att det eventuellt går åt skogen”.
• Kom ihåg att du inte vet vad den du möter bär med sig och varit med om.
Text och bild: Gunilla C Johansson