Vi på Innehåll får ofta läsartips vilket vi uppskattar mycket. Detta reportage är ett av många tips, som
denna gång handlar om husrenovering. Om kärleken till familjebanden, rötterna och bevara ett
stycke svensk historia, för framtiden.
Anna-Lena Werner visar oss runt i den stora friliggande, vita, reviterade bostadshuset som uppfördes 1920. Inget är sig riktigt likt
från den dag huset stod klart, men det beror inte på stora förändringar utan på att huset i skrivande stund totalrenoveras.
I varje rum i sekelhuset ser man att renoveringen har påbörjats. Anna-Lenas mål är att villan ska stå nyrenoverad och klar 2020,
då huset fyller 100 år.
– Detta hus byggde min farfar 1920. Under tiden de byggde huset bodde de i sädesmagasinet. Min farfar insjuknade i
Spanska sjukan under byggtiden, han klarade sig men blev vithårig redan som 20-åring.
VERLANÄS
Vi har tagit oss till Verlanäs, en gård som ligger strax utanför Värlebo, Långemåla. Efter att vi svängt av stora vägen vid de vitmålade
grindstolparna, passerat ett par åkrar och nästan rundat en kulle så är vi framme vid gården.
– På den kullen som du precis körde förbi, där växter det backsippor på våren, hur många som helst utbrister Anna-Lena när jag öppnar bildörren.
Det första jag lägger märke till när jag kommer fram till gården är inte huset. Det är den stora eken intill huset.
– Det är väl ingen som riktigt vet hur gammal eken är men den närmar sig 300 år om man frågar de som vet. Jag hade arborister
här för ett par veckor sedan som tog bort döda grenar från eken, så att man inte riskerar att nerfallande grenar skadar någon.
Anna-Lena försöker sig på att krama om sin kära ek men kommer långt ifrån halvvägs.
– Ser du, tänk vilken omkrets den har!
Vi går upp för den stora stentrappan och in i huset.
– Här är det just nu ingen värme, men den är på gång. Vi har grävt och lagt ner för jordvärme och nu håller hantverkarna på att
få ordning på den vattenburna värmen i huset och snart, snart har vi värme igen så vi kan fortsätta renoveringsarbetet.
Takhöjden är kanske inte riktigt tre meter, men den har passerat 2.50 med råge och ger rummen, tillsammans med de stora
fönstren på entrévåningen, en fantastiskt rymd och nästan salsliknande känsla. Vi går runt i huset, först på entréplan. På väggarna
har hon hängt upp tapetrullar på spikar, de som så småningom kommer att rama in kakelugnar, snickarglädje och de vackra trägolven.
–Man vill ju se hur det kan komma att bli när det är klart.
FÖRVALTA ARVET
Anna-Lena berättar hur hon och hennes två syskon i största samförstånd beslutat sig för att sälja delar av gårdsarealen efter
föräldrarnas bortgång, och att Anna-Lena skulle köpa huset med tillhörande byggnader och lite mark runt om byggnaderna.
– Det har känns och känns så bra att vi syskon hela tiden varit överens och att vi alla fått som vi önskat. Det enda som är riktig
smolk i bägaren är att det tar så evinnerligt lång tid att få klartmed lantmäteriet för avstyckning så att nya ägaren till marken får
sitt lagenliga tillträde. När det gäller denna omfattande totalrenovering så handlar
det om att förvalta ett arv. Att göra allt som jag bara kan för att restaurera, bevara och underhålla det som min farfar en gång
byggt. Något som mina tre barn och barnbarn kan komma till del en dag.
– Tänk dig att jag och mina syskon sprang runt i huset och härjade runt när vi var små säger Anna-Lena.
Jag försöker att lyssna och tycker mig nästan höra ljudet av små träskor ljuda från den stora stentrappan.
TILLIT
Vi fortsätter rundvandringen i huset och för varje rum vi kommer in i så har hon planer, långt framskridna sådana, om vad det ska
vara i varje rum, vilka färger och tapeter hon valt.
– Det går ju åt en och annan rulle tapet och färgburk men det finns ju på nära håll. Förresten så har jag från byggstart beslutat
mig för att så långt det bara är möjligt att anlita lokal hantverkare för arbete, och köpa material av lokala handlare. Det gör jag av
många skäl men ett av de viktigaste är tilliten. Tilliten till att de som bor och verkar här lokalt, de vill göra ett bra arbete och sälja
saker som de själva tror på. Allt från elektriker, rörmokare, snickare till kakelugnsmakare, murare och markarbetare.
Samtliga lokala företagare.
TJOCKA VÄGGAR
Vi går upp för den stora breda och svängda trappan till övervåningen och slås ännu en gång av husets tjocka väggar.
– Väggarna ser kanske tjocka ut, runt 70 cm, men det är inte riktigt sant. Förr byggde man ju ett luftrum mellan ytter- och
innervägg, troligen för isolerings skull. Så väggarna består till stor del av luftrum. När vi går in i ett av rummen så ser vi nya
blankaspirorör sticka fram där man har knackat hål i murstocken.
– Visst är det fint, tänk dig, nu är det inte långt kvar tills att det går att elda på ett säkert sätt.
Ett av rummen har tidigare varit ett kök och där bodde hennes farmor och farfar och det lagades mat i denna järnspis.
– Spisen kommer jag inte att behålla, jag vet hur ofta man var tvungen att lägga på ved för att få den varm. Nej här kommer det
att bli sovrum, med en liten tvättmaskinsgarderob. Varför bära ner all tvätt från övervåningen och bära upp den igen när man kan
tvätta på samma våningsplan säger hon. Tänker även att det kommer att bli en ”walk in closet”.
När vi går runt på övervåningen så stannar vi till vid en tavla. Motivet är ett litet rött hus med en ek och öppna fält.
– Eken är den jag kramade om tidigare, och som du ser var den stor redan då när den här tavlan målades i början på 1900-
talet. Själva motivet är det hus som flyttades hit från byn redan 1830, då man ansåg att det var för trångt mellan husen inne i
byn i Värlebo. Det husets revs i samband med att man uppförde detta hus som vi befinner oss i nu. När farfar byggde huset 1920
så tog han stockarna från det gamla huset, klöv dessa för att kunna använda virket som stommar, reglar och panel. Du kan ju
bara tänka dig hur gammalt trä det finns i detta hus, kanske 300 år gammalt från det att stockarna en gång var en liten granplanta.
STABILT OCH REJÄLT
När vi ser oss runt och tittar upp i taket ser vi att vissa tak har omålad panel och vissa vitmålad spännpapp.
– Farfar Arvid visste vad han gjorde när han byggde huset. Målmedvetet och med tanke om att att huset skulle klara regn,
rusk och kraftiga vindar så byggde han ett stabilt och rejält hus. Huset har, i mina ögon, till viss del förvanskats under 60- och 70-
talet. Detta håller jag på att återställa så att husets tidsanda återgår till 1920-talet. Detta är viktigt för mig. Ett exempel är ju att jag
så långt det bara går, behåller alla innerfönster. Entrédörren byts ut till en glasad dubbeldörr, för att nämna några exempel.
Till sist når vi källaren och möts av mycket tjocka och näst intill solida stenväggar.
Här har det gått åt mankraft. På den tiden fanns inte så mycket maskiner för att få alla stenblock på plats. De små fönstren släpper
in mycket ljus tack vare att stenblocken intill fönstret är snillrikt fasade.
– Visst är de vackra! Här nere är det lika mycket jobb som på de övriga våningarna. Men det bara att jobba vidare. Den tidsplan
jag satte när det hela drog igång var att det skulle vara klart lagom till huset fyller 100 år, men den håller inte. Just nu ligger vi före
men med detta, precis som andra byggprojekt, så vet man aldrig vad man stöter på. Vi gör allt för att fira husets 100-åriga historia
med att det mesta ska vara på plats.
SE IN I FRAMTIDEN
Anna-Lena vill inte gå in på hur mycket renoveringen kommer att landa på rent ekonomiskt, utan svarar.
– För mig handlar inte denna renovering om pengar, det handlar om att betala tillbaka till huset och se in i framtiden. Att ta
hand om och förvalta det som vi just nu lånar av våra barn och kommande generationer. Förhoppningsvis kommer detta att vara
min oas där jag, min särbo, mina barn och barnbarn kommer att trivas. Där vi kan sitta i den nya inglasade verandan eller på den
stora öppna altanen och vara tillsammans. För det är väl det livet handlar om, att göra saker och få tid för att umgås.
När jag sätter mig i bilen och åker vidare mot nästa intervju så tittar jag till i backspegeln och ser Anna-Lena stå på den
vackert slitna stentrappan där träskor, stövlar och finskor stått. Tänker på vad hennes farfar skulle ha sagt om han hade sett
hur huset ser ut just nu. Tror att han hade sagt; – Så roligt att du håller ordning och tar tillvara huset för framtiden. Det hade jag i
alla fall hoppats att han sagt. För det är sant!
Text och bild: Gunilla C Johansson