Julfiranden kan se väldigt olika ut, inte bara för olika personer utan också genom tiderna. Innehåll frågade två av kvällens arrangörer från Fågelfors Sockens Hembygdsförening om några av deras julminnen från barndomen.
Börje Karlsson från Fågelfors
– Jag minns mina barn- och ungdomsjular från mitten av 50-talet väldigt väl. Jag är uppvuxen i en bondefamilj med ett litet jordbruk som alla i familjen hjälptes åt att sköta. Julen firades väldigt traditionellt och vi barn var delaktiga i alla dess förberedelser. Julbestyren gjorde sig först påminda när grisen slaktades i november och det var då jag på allvar började fundera på julafton och vad jag önskade mig.
Det var många göromål som skulle vara klara till julafton och än idag minns Börje tydligt dofterna från palten, korvkakan, julskinkan och korven som hängde på tork. Dagarna innan jul begav sig familjen ut i skogen för att hugga den gran som sedan länge valts ut till julgran och nu visste alla att julen var nära.
– Julen var en fin högtid för oss alla och något vi längtade efter, berättar Börje. Redan på julaftons morgon kände vi av lugnet och harmonin. Maten, ljusen, musiken och värmen skapade den speciella stämningen som är så utmärkande för julen.
I Börjes familj var det viktigt att alla fick känna julefrid och detta gällde även gårdens djur.
– På julaftons kväll gick vi alltid en extra gång till ladugården för att ge djuren ännu lite mer mat och omsorg. Vi stannade länge inne i ladugårdsvärmen bara för att njuta av stunden och lyssna på de välmåendes djuren stilla idisslande och andetag. Utanför låg mörkret kompakt men inne i ladan rådde stilla ro och frid. Jag vet att det inte är alla förunnat att få uppleva jular som dem jag firade tillsammans med min familj som liten och det har satt sin prägel på mig under min resa genom livet. För det är jag tacksam.
Margita Gren från Fågelfors
Margita har fina minnen från sin barndoms jular i början av 60-talet. Med en syskonskara om tretton barn fylldes föräldrahemmet med skratt, kärlek och gemenskap under årets alla högtider.
– Vi hade verkligen ett jättestort traditionellt julfirande där alla samlades för att äta gott och umgås, berättar Margita. Jag minns den varma stämningen, den vackra granen och känslan av förväntan som låg i luften.
Under julaftonskvällen kom inte mindre än två stora tomtar och knackade på dörren. Tomtarnas miner var bistra och de var båda insvepta i päls.
– Alla vi barn var rädda för tomtarna, minns Margita och ler. Inte nog med att deras ansikten var skrämmande, de ville också ha en försäkran om att vi alla hade varit ”snälla barn” under det gånga året. En jul blev min bror så rädd att han gömde sig under kökssoffan när några av hans pojkstreck avslöjades.
Trots sin mulna uppsyn var tomtarna generösa och delade ut julklappar från sin säck.
– Med dagens mått mätt fick vi inga mängder av klappar men det var heller inget vi förväntade oss. Ett år fick jag ett vackert tefat med motiv av en pojke som åkte på ett annat slags tefat. Jag blev så glad och detta tefat blev i all sin enkelhet väldigt speciellt för mig, säger Margita. När jag tänker tillbaka på jularna förr är det främst glädjen och gemenskapen jag minns. Jag är så tacksam att mina julminnen är ljusa och varma.
Läs den bläddringsbara tidningen via länken: https://issuu.com/wahlins/docs/2024-12_december_innehall_ok?fr=xKAE9_zU1NQ